Har du fått höra “du är så stark”?

Ibland är en stark människa verkligen stark. Och ibland är en stark människa en person som genom livets prövningar dragit slutsatsen att ingen annan än jag själv har min rygg. Så jag får helt enkelt klara mig själv.
Det innebär att jag förutsätter att jag får klara mig själv och låter därmed ingen få komma mig tillräckligt nära för att jag ska kunna göra mig beroende av dem. Är det då sann styrka? Jag vet inte om det känns så på insidan.
Jag tänker på mig själv genom åren och andra så kallade starka kvinnor jag känner. Självständigheten har varit viktig. Förmågan att alltid kunna försörja sig på egen hand, alltid kunna lämna. Som att det fanns en föreställning redan från början om att det här kommer att skita sig.
Den är ju såklart inte ogrundad baserad på skilsmässostatistiken. Men något går förlorat.
Tänk om jag låter fasaden av styrka krackelera. Tänk om jag låter min partner se den rädda delen av mig som faller i tusen bitar, som ingen annan fått se innan. Och tänk om han kan hålla mig i det. Vilken intimitet det bygger. Vilken närhet. Vilken tillit. Och vilken kärlek.
Om du är med en person du litar på vill jag uppmana dig att börja visa mer och mer av din sårbarhet och se vad som händer. Ibland sker mirakel. Att dina djupaste smärtor får bli bevittnade och älskade är ingen liten sak.
Större än så blir det knappast relationellt. Och därifrån är allting möjligt.


Kommentarer