När vi behövde prestera för att få kärlek – och hur det följer oss in i vuxenlivet

Många av oss fick inte ovillkorlig kärlek som barn.

Vi behövde vara “något” för att bli älskade.

Våra föräldrar gjorde inte det här med flit, utan förde bara vidare sina egna trasiga mönster.

Vad vi gjorde för att få kärlek

Här är några exempel på vad vi kanske behövde vara för att få uppmärksamhet – vilket vi tidigt kopplade till kärlek:

• Duktig: få bra på provet, ha ordning i rummet, vinna i sport

• Beskyddare: ta hand om syskon, lösa problem

• Omhändertagande: finnas där för att lyssna på en förälder

• Självständig: klara sig själv, aldrig be om hjälp

• Osynlig: inte ställa till med problem, vara ”den snälla”, inte ta plats med egna behov

• Underhållande: vara rolig, charmig, hålla god stämning i familjen

När prestation blir vårt egenvärde

Problemet är att när kärlek och validering kopplas till prestation, börjar vår personlighet formas därefter.

Vi blir ofta:

• högpresterande

• ansvarstagande

• ambitiösa

• uppskattade av andra

Låter ju kanon? Vi förmår bygga ett liv som på utsidan kan se väldigt framgångsrikt ut. Men på insidan finns ofta stress, ångest, oro och en ständig känsla av att inte räcka till.

Jag duger bara när jag presterar

En anledning till det är att vi går med en djuprotad tro:

• att vi inte är OK just som vi är

• att vi bara är värda att älskas när vi presterar

Och när det går dåligt – på jobbet, i relationer eller i livet – känns det inte bara jobbigt. Det känns som ett hot mot vår existens. Prestationsångest de luxe.

När vila, gränser och misslyckanden blir laddade

Vidare, när vi lärt oss att prestation är vägen till kärlek, blir vila, misslyckanden och gränssättning laddade.

Därför lägger vi oss till med saker som att:

• Pressa oss för hårt

• Ha svårt att säga nej

• Känna skuld när vi inte ”orkar finnas där”

• Fastna i relationer där vi ger mer än vi får

Att ge sig själv det man aldrig fick

Att möta de yngre delarna av oss som en gång anpassade sig för att få kärlek är en central del i röra sig vidare från de här mönstren. Ofta brukar vi kunna komma i kontakt med det som brukar kallas "inre barnet". Och de har behov och en tydlig röst, som vi kan lyssna till.

Det här brukar leda till att sakta, sakta kan den yttre “neurosen” börja släppa. Det är ingen magisk förvandling – mer som att temperaturen i ett rum justeras över tid.

Oron kan fortfarande komma, men vi får ett nytt sätt att möta den och skapa lugn. Inte genom distraktion eller dissociation, utan genom att faktiskt möta oss själva.

Från press till mer lugn i livet och relationer

Över tid skapas utrymme att leva livet från en plats av mer lugn istället för ständig press. Det betyder inte att livet blir perfekt – men den huvudsakliga smaken förändras.

Att arbeta med yngre delar av oss själva

Att komma i kontakt med en yngre version av sig själv är en av de verktyg jag använder ofta med klienter. Det brukar vara förvånansvärt tillgängligt. Kanske som mest tillgängligt när vi befinner oss mitt i en trigger. Alltså mitt i en känsla som sveper över oss när vi pratar eller tänker på en situation. Det visar oss att de här yngre delarna av oss själva till stor del ligger under ytan när vi får starka känsloreaktioner.

Genom att möta dem kan vi förbättra vår relation till oss själva, våra nära och till livet.

Om du vill ha stöd kring att börja utforska dessa delar av dig, så kan du boka ett gratis 30-minuters samtal med mig.

hur skiljer man sig på ett bra sätt?

Att skiljas med finess kräver en del.

Processen som leder fram till en skilsmässa kan ta många olika former. Somliga går och funderar i år innan beslutet växer fram. Andra agerar mer hastigt.

Bakom beslutet ligger oftast en tanke om att livet vore bättre och lättare utan den nuvarande partnern vid sin sida. Och i de allra flesta fall blir det just så.

skilsmässa kan bli en pånyttfödelse

Det jag vill slå ett slag för är att göra den eventuella skilsmässan till det den har potential att vara. En sann pånyttfödelse där du lämnar inte bara din partner, men också dina egna utdaterade mönster bakom dig.

Och det kräver en del arbete. Då duger det inte att säga att min partner är dum i huvudet på olika sätt och hoppas på en ljusare framtid.

relationskrisen blir en portal till självinsikt

Vi går genom livet och förhoppningsvis utvecklas vi som personer. Vi vet saker nu, som vi inte visste när vi var 20-någonting.

När vi hamnar i en relationskris öppnas en möjlighet upp – vi kan kalla det portal. En portal där vi får möjlighet att titta på oss själva i nytt ljus.

Allt det här jag klagar på med min partner: vilket ansvar bär jag i att det har blivit så?

Att se sin egen del i relationens dynamik

Ta ett exempel för att tydliggöra:

Om ett av mina största klagomål är att jag får göra allt där hemma. Jag kan antingen säga: “Han gör ju ingenting där hemma. Det går ju inte.”

Eller så kan jag börja fundera kring:

• Varför tar jag över när han inte agerar i enlighet med vad jag tycker bör göras?

• Vad är mitt kontrollbehov kring hur saker ska göras?

• Var har jag lärt mig det? Kanske en mamma som betedde sig likadant?

• Kritiserar jag hans sätt att göra saker på till punkten att han inte längre känner att han kan lyckas med något?

Det här är bara exempel på den typ av introspektion som behövs för att kunna se sin egen del i hur en dynamik uppstår.

Att bearbeta relationen innan skilsmässa

Att komma till de här insikterna går självklart att göra på egen hand. Men det är inte så lätt. Det är inte så lätt att utmana sig själv. Inte så lätt att se sina blind spots.

När jag gick igenom min skilsmässa investerade jag mycket i olika former av stöd. Med den hjälpen kom jag ut på andra sidan som en betydligt bättre version av mig själv relationellt.

Jag var också redo att gå in i en ny relation med mer klarhet kring:

• Vad jag faktiskt behöver av en partner: det viktigaste

• Hur jag vill ta mig an kärlek: på ett nytt sätt som känns mer äkta, sant och sårbart

• Vad jag behöver vara väldigt vaksam på mig själv för att inte gå in i gamla mönster

Hur du undviker att hamna i samma sits igen

Så istället för att gå in i en ny relation, för att några år senare upptäcka “fan här sitter jag nu i samma sits med en ny snubbe framför mig”, så kan jag faktiskt vara med och skapa det jag längtat efter.

Skiljas med barn – vikten av ett inre avslut

Utöver det kan det ju finnas anledningar till att behöva ha en god relation med sitt ex, exempelvis gemensamma barn.

I det läget innebär det här inre arbetet du gjort att du kan äga din del av varför relationen tog slut. Att du kan känna en medkänsla med dig själv och ditt ex – ni gjorde det bästa ni kunde vid det tillfället, men det räckte inte.

Det ger en känsla av avslut.

Kommer jag ångra mitt beslut att skiljas?

Om frågan dyker upp: kommer jag ångra mitt beslut?

Att processa relationen djupt kommer leda till att risken att du fattar fel beslut minimeras. Du kommer att veta: “Nej, det här vill jag inte mer.”

Och det kommer inte vara för att du är förbannad eller ledsen i stunden, utan det kommer att vara en sanning som växer fram och stannar kvar över tid. Tills du är beredd att uttala den.

Därifrån ökar era chanser att skiljas på ett bra sätt. Alternativt leder ert arbete till att relationen utvecklas i en riktning du inte trodde var möjlig. Till något du vill vara i och mår bra av.

Läs också mitt inlägg om "När är det dags att skiljas?".

Stöd om du funderar på separation eller skilsmässa

Om du önskar någon att prata med i dina tankar kring att eventuellt separera, så erbjuder jag ett gratis 30-minuters första samtal.

Att du inte åtrår din partner är inte ett problem – det är ett symptom

Jag vet hur det är att befinna sig i en lång relation och inte känna någon som helst åtrå till sin partner. Ofta kan vi se det som “ett problem att lösas”.

Vi kanske går till näringsterapeuter och testar olika angreppssätt för att förstå var felet ligger. Varför har jag ingen sexlust?

Inte förrän långt senare, när vi fått lite distans till situationen kan vi börja att se att det fanns olika relationella anledningar till att lusten inte fanns där, exempelvis:

• Vår partner hanterar våra barn på ett sätt vi inte tycker om - ilska.

• Vi känner oss ensamma i ansvaret för vårt hus och hem - övergiven.

• Även om vi i stunden inte kan sätta ord på det - emotionell otrygghet i relationen.

Varför känner jag ingen åtrå för min partner längre?

Jag har ännu inte stött på en människa som känner respekt, kärlek och ömhet för sin partner – och samtidigt helt saknar åtrå. Visst kan det finnas fysiologiska förklaringar, men enligt min erfarenhet får de ofta för stort utrymme i samtalet om lust.

Åtrå är starkt kopplad till dynamiken i relationen i stort.

Det låter banalt, nästan självklart. Och ändå står så många av oss i relationer där lusten är borta och tror att det är något fel på oss. Oförmögna i stunden att ställa de kanske uppenbara frågorna:

• Hur har vi det egentligen?

• Hur mår jag emotionellt i den här relationen?

Istället börjar vi leta lösningar i det fysiska.

Män tar läkemedel för att få en pålitlig erektion.

Kvinnor börjar ifrågasätta sin hormonhälsa och vad som kan “fixas”.

Det jag egentligen vill med den här texten är att uttrycka en önskan – för dig, och för alla i parrelationer:

Att du förtjänar att leva i en relation där du är så sedd, älskad och omhändertagen att du vill låta er kärlek ta fysisk form.

Ofta, länge och väl.

Upplever du låg lust? Se till att inte fastna i det här vanliga misstaget.

Med värme,

Sofia