När vi behövde prestera för att få kärlek – och hur det följer oss in i vuxenlivet

Många av oss fick inte ovillkorlig kärlek som barn.

Vi behövde vara “något” för att bli älskade.

Våra föräldrar gjorde inte det här med flit, utan förde bara vidare sina egna trasiga mönster.

Vad vi gjorde för att få kärlek

Här är några exempel på vad vi kanske behövde vara för att få uppmärksamhet – vilket vi tidigt kopplade till kärlek:

• Duktig: få bra på provet, ha ordning i rummet, vinna i sport

• Beskyddare: ta hand om syskon, lösa problem

• Omhändertagande: finnas där för att lyssna på en förälder

• Självständig: klara sig själv, aldrig be om hjälp

• Osynlig: inte ställa till med problem, vara ”den snälla”, inte ta plats med egna behov

• Underhållande: vara rolig, charmig, hålla god stämning i familjen

När prestation blir vårt egenvärde

Problemet är att när kärlek och validering kopplas till prestation, börjar vår personlighet formas därefter.

Vi blir ofta:

• högpresterande

• ansvarstagande

• ambitiösa

• uppskattade av andra

Låter ju kanon? Vi förmår bygga ett liv som på utsidan kan se väldigt framgångsrikt ut. Men på insidan finns ofta stress, ångest, oro och en ständig känsla av att inte räcka till.

Jag duger bara när jag presterar

En anledning till det är att vi går med en djuprotad tro:

• att vi inte är OK just som vi är

• att vi bara är värda att älskas när vi presterar

Och när det går dåligt – på jobbet, i relationer eller i livet – känns det inte bara jobbigt. Det känns som ett hot mot vår existens. Prestationsångest de luxe.

När vila, gränser och misslyckanden blir laddade

Vidare, när vi lärt oss att prestation är vägen till kärlek, blir vila, misslyckanden och gränssättning laddade.

Därför lägger vi oss till med saker som att:

• Pressa oss för hårt

• Ha svårt att säga nej

• Känna skuld när vi inte ”orkar finnas där”

• Fastna i relationer där vi ger mer än vi får

Att ge sig själv det man aldrig fick

Att möta de yngre delarna av oss som en gång anpassade sig för att få kärlek är en central del i röra sig vidare från de här mönstren. Ofta brukar vi kunna komma i kontakt med det som brukar kallas "inre barnet". Och de har behov och en tydlig röst, som vi kan lyssna till.

Det här brukar leda till att sakta, sakta kan den yttre “neurosen” börja släppa. Det är ingen magisk förvandling – mer som att temperaturen i ett rum justeras över tid.

Oron kan fortfarande komma, men vi får ett nytt sätt att möta den och skapa lugn. Inte genom distraktion eller dissociation, utan genom att faktiskt möta oss själva.

Från press till mer lugn i livet och relationer

Över tid skapas utrymme att leva livet från en plats av mer lugn istället för ständig press. Det betyder inte att livet blir perfekt – men den huvudsakliga smaken förändras.

Att arbeta med yngre delar av oss själva

Att komma i kontakt med en yngre version av sig själv är en av de verktyg jag använder ofta med klienter. Det brukar vara förvånansvärt tillgängligt. Kanske som mest tillgängligt när vi befinner oss mitt i en trigger. Alltså mitt i en känsla som sveper över oss när vi pratar eller tänker på en situation. Det visar oss att de här yngre delarna av oss själva till stor del ligger under ytan när vi får starka känsloreaktioner.

Genom att möta dem kan vi förbättra vår relation till oss själva, våra nära och till livet.

Om du vill ha stöd kring att börja utforska dessa delar av dig, så kan du boka ett gratis 30-minuters samtal med mig.